OS-medaljer, vilka glädjespridare
Sportintresserad som jag är älskar jag att följa vår svenska trupp i de olympiska spelen. Jag drar mig inte för att kliva upp mitt i natten för att se en spännande curlingmatch eller hockeymatch eller vad det nu är på agendan för dagen. OS innebär ju att man även får ta del av lite mer "udda" sporter i TV-rutan. Jätteroligt!
Och som våra svenska idrottare levererar. Man har ju haft gråten i halsen varje dag den senaste tiden för att man rörts till glädjetårar. Ja, en och annan ledsam tår också av medkänsla när någon har klappat igenom och OS-drömmen krossats i ett nafs. Obarmhärtigt!
Som hockeymorsa under många år har jag åtminstone ett litet hum om hur mycket själ och hjärta de här idrottarna lagt ner från det de var små. Hur mycket de försakat för att istället packa väskan och åka till träningen. Blod, svett och tårar blandat med glädjevrål och hurrarop. Att som förälder få stå bakom och stötta är en ynnest i sig. Man bygger upp vardagen runt sina idrottande barn och deras drömmar, så länge de finns. Sen blir det liksom tomt när det tar slut och de väljer andra vägar. Tacksamheten över att ha fått vara en del av det kommer dock alltid att finnas kvar.
Själv hade jag en period när jag var i lågstadieåldern, ni vet då när ingenting var omöjligt. Jag och syrran fick längdskidsutrustning i julklapp och det var så roligt. Jag kände mig som en OS-medaljör efter varje skidtur, det gick ju så bra tyckte jag. En gång skulle vi ha skidtävling i skolan. Jag hade ju sett hur man skulle vara klädd när det var tävling. Det var bara det att vi hade ju ingen sån där skiddress hemma så det fick bli några slags mysbyxor med knästrumpor ovanpå. Flätor skulle det också vara, det hade jag ju sett på TV. Jag minns inte hur långt vi åkte, kanske 2,5 km eller nåt, det jag minns är att alla andra kom före mig i mål.
Där kan man nog säga att mina OS-drömmar grusades helt. Jag fortsatte dock att åka skidor för att jag tyckte det var roligt. Någon tävlingsmänniska har jag aldrig varit, möjligtvis tävlar jag mot mig själv ibland. Frågan är vad jag tycker om individuella tävlingar under skoltid? Jag tycker att man kan skippa det faktiskt.
Men, tillbaka till OS-medaljerna, vilka glädjespridare de är och vad otroligt stolt man blir, gång på gång över våra svenska prestationer, inom så många olika idrotter. Tack!!