Vårens första björnspaning
Varje vår är det ett måste att åka ut på minst en björnspaning, gärna fler. Ett riktigt trevligt och spännande glesbygdsnöje här i Härjedalen, som faktiskt också gett utdelning vid några tillfällen. De flesta björnar har jag dock sett helt spontant, utan någon som helst planering och det är lika häftigt varje gång.
Vid varje björnmöte så här långt har jag befunnit mig i bilen. Jag har många gånger funderat över hur jag skulle reagera om jag mötte en, öga mot öga. Jag som får en släng av björnfrossa om det kommer en lös hund springandes ute på promenaden.
Vi bor ju i ett björntätt landskap och ända sedan barnsben har jag lärt mig att man ska prata, eller varför inte vissla eller sjunga där man går, för att hålla björnen på avstånd. Visslingen skulle inte hjälpa mycket är jag rädd, det hörs liksom inget när jag visslar. Om björnen på något vis ändå känner sig provocerad av ens närvaro och gör närmanden, ska man lägga sig ner på marken och spela död, i framstupa sidoläge med armarna som skydd runt nacken. Det är sen gammalt.
Frågan är om man har ro i kroppen och befinner sig vid sina sinnens fulla bruk när den väl står där? De är ju rätt stora. Jag vette tusan om jag skulle överleva. Ändå är jag inte rädd för att knalla ut i skogen, har aldrig dragit mig för att ta en skogspromenad eller plocka bär. Jag är ju född och uppväxt med skogen runt knuten. Morgan däremot är som vi brukar skämta om ett asfaltsbarn och uppväxt i "Kåkstan" i Sveg. Honom får man inte ut i skogen utan mutor, även om det faktiskt går bättre och bättre.
I lördagskväll fick vi dock ingen björn i sikte, mer än de som står vid porten till Björnrike. En trevlig Tesla-tur blev det iallafall runt Björnrike och Vemdalen och några renar fick vi syn på. De såg ut som ett motiv i en tavla där de stod på en äng och tittade nyfiket på oss. De är så ståtliga med sina stora fina horn nu på sommaren.
Jag filmade lite under turen som Morgan klippte ihop till en kortfilm.