Har jag något på hjärtat?

Ibland känner man sig bara tom liksom och tänker, har jag verkligen ingenting på hjärtat. Nånting att dela med mig av, nånting att tipsa om eller bara vräka ur mig vad som helst.

En del har ju förmågan att säga vad som helst utan att ens tänka på att de hade nåt på hjärtat. Jag är nog typen som först behöver tänka och reflektera och sedan sova på saken en hel natt, för att nästa dag eventuellt börja fundera på om det kan ligga nånting i det där erbjudandet eller påståendet eller diskussionen eller vad det nu kan vara.

99 gånger av 100 sover jag helst på saken innan jag tar ett mer avgörande beslut. Ett sånt beslut som handlar om den framtid som ligger längre bort än den närmsta halvtimmen, eller högst nästa dag. 99 gånger av 100 blir det på så vis oftast rätt beslut.

Vad hände då med den gången då jag inte sov på saken? Ja, då fanns förmodligen inte tid nog och det blev förmodligen fel beslut och jag fick lära av mitt misstag.

Inte gör det något att ta fel beslut, det går ju 99 gånger av 100 att rätta till. Det tar lite längre tid bara och den gången det inte gick att rätta till får vi lära oss att leva med. Ta fram det positiva och lämna det bakom oss. Tids nog glöms det bort, tills vi blir påminda om det och kanske kan ta fram och använda som ett typiskt exempel på hur man inte ska göra.

Ofta kommer jag på dagen efter, vad jag egentligen skulle ha sagt i en situation. Så himla typiskt alltså, det slår ju aldrig fel. Jag skulle inte passa bra i en partiledardebatt om man säger så.

Det lustiga är att när det verkligen behöver levereras ett snabbt beslut mitt i vardagen, ni vet på stående fot en vanlig tisdag, så är det inga problem. Då har jag en lösning, endera i bakfickan eller i rockärmen. Så är det ju i livet när än det ena och än det andra dyker upp framför näsan på oss, eller ställs framför fötterna eller läggs i våra knän. Livet ger oss som tur är färdigheter som vi samlar på oss under vägen och som gör att vi har svaren till hands, utan att behöva tänka. Och vi lär oss också en massa av dem som går före, icke att förglömma.

Så här vid 51 års ålder reflekterar jag över att jag numera faktiskt är en av dem som går före. Det känns minst sagt både som ett hedersamt och ansvarsfullt uppdrag. Man hoppas ju att man lämnar efter sig små avtryck som kan vara värdefulla för någon annan.

En sak vet jag. I stort och smått behöver vi ta beslut och det viktigaste är att de tas, med eller utan betänketid. Tänk om vi inte skulle ta ett enda beslut, då skulle vi ju tappa farten helt. Nä, beslut måste tas, det är ju de som för oss framåt.

Jag tänkte väl det, att jag hade nåt på hjärtat.