Årets Norgetripp gick till Geiranger skywalk Dalsnibba
Förra året gjorde vi en tur till Trollstigen i Norge. Där och då bestämde jag inombords att Norge, det är helt enkelt för fint det, för fint för att inte åka dit minst en gång om år.
Redan tidigt i våras började planeringen för ytterligare en väg upp i de norska fjällen. Vi hade fått tips om Dalsnibba så det blev en weekend dit, med övernattning i campingstuga i Oldevatn. Så himla fint med jadegrönt vatten och höga berg runtomkring.
På vägen dit blev det väldigt många fotostopp. Vi tog god tid på oss för vi hade ingen brådska att komma fram. Men 12 timmar senare, inklusive ett laddstopp, hade vi kört de 60 milen från Sveg.
Det blev avkopplande stugmys på kvällen medan mörkret sänkte sig över campingen och vattenfallen dånade runtomkring. Det gjorde gott för kropp och själ.
Jag hade följt Geiranger skywalk Dalsnibba på instagram och sett att vägen varit stängd på grund av snö och is vissa tider strax innan vi skulle åka. Därför var det lite oro för att vi inte skulle ta oss upp till toppen, 1 500 meter över havet.
När vi vaknade på lördagsmorgonen hängde molnen tunga men vi drog iväg. Vägen var åtminstone öppen men vi stod nedanför en stund och avvaktade vädret. Plötsligt började det spricka upp och vi bestämde oss för att betala och åka.
Vägen upp var inte lika hisnande och vacker som Trollstigen men väl uppe känner man att höjdskillnaden är mer än det dubbla mot Trollstigens utsiktspunkt.
Vädret växlade otroligt snabbt där uppe. Ena sekunden värmdes vi av solen, för att i nästa vara omsvepta av mörka regnmoln. Snöblandat regn kom i några omgångar och jag började fundera på nervägen ifall det skulle lägga sig. Alltid ifall att och tänk om, typiskt mig.
Stoppade undan ”tänk om-rädslan” en stund och njöt av den helt oslagbara utsikten som kom fram mellan molnen. Regnbågen var liksom nedanför oss, ett sånt där moment man sällan upplever.
Ut på skywalken, en avsats som går utanför bergväggen, vågade jag bara gå en kort sväng. Jag brukar inte vara höjdrädd men det här var faktiskt riktigt otäckt. Golvet är gjort av ett rutnät som man kan se igenom. Jag tittade aldrig. Glasräcket gjorde även det sitt för själva upplevelsen.
Snön la sig aldrig och regnet frös inte på, så vi kunde lugnt och säkert ta oss ner igen. Alltså, hela omgivningen är alldeles makalös, det finns liksom inte ord som räcker till. Det måste upplevas.
På hemresedagen hade vi bestämt oss för två sevärdheter. Den ena, glaciären Briksdalsbreen, låg alldeles bortanför campingen. Det går jättebra att vandra de 4 kilometrarna upp men det hade tagit för lång tid så vi bokade en plats i en ”troll-car”. Så smidigt. Jättevackert även på denna plats.
Den andra såg vi efter vägen på väg till campingen. Loen Skylift, en av världens brantaste linbanor som klättrar 1000 meter upp till toppen av fjället Hoven. Om det var spännande? Ja kära hjärtanes, särskilt på vägen ner.
En kille som åkte i samma gondol, visade sig dock vara av en helt annan sort än de flesta. Väl uppe på toppen drog han på sig en sån där flygdräkt och kastade sig ut. Vi hann bara se skymten av honom när han flög längs med fjällsidan. Nämen alltså, hur är det ens möjligt?
Full av tacksamhet tog vi tjuren vid hornen och brassade de 60 milen hemåt. Lååånga mil i mörkret men vi hjälps alltid åt att köra, så det gick bra den här gången också.
Jag har redan börjat planera för nästa Norgetripp. Har man en gång börjat så är man fast. Jag skyller på min norska ådra som har nån slags ”hemlängtan”. Kamerorna var så klart framme i ett enda kör så njut av videon och få lite Norgeinspiration.