Men liksom, vad hände här?

Året började med en riktig rivstart med jobb, jobb och jobb. På lediga stunder har jag vilat, vilat och vilat. Träningen gick bra till en början men sen kom en veckas förkylning och sen var vägen fantastiskt lång och krokig tillbaka till gymmet. Orken försvann spårlöst och jag lät det vara så tills kroppen själv började känna sig obekväm med en inneboende latmask, modell större. Tålamodsprövande men till sist gav det med sig och nu har vi skrämt slag på den där maskjäveln. Kroppen har börjat be om styrketräning och promenader igen så nu kör vi.

Annars då? Ja, just nu är det som sagt väldans mycket jobb här och tiden är typ obefintlig för annat än det allra mest prioriterade för att få livet att gå runt och ändå vara utvilad och må bra. Jag ser dock en ände och sen blir det ett lugnare tempo. En efterlängtad tripp till vårt andra hem i Torrevieja är inte heller allt för långt borta så jag klagar absolut inte. Att vara efterfrågad och omtyckt på ett jobb man trivs med är ju en ynnest. Då gör det liksom inget att det blir en hel del timmar. Bara man är noga med att hitta vila och återhämtning mellan varven.

Bjuder på ett bild-kollage från Torrevieja. Ni förstår att man längtar dit va?

En annan livsavgörande detalj för att orka, är faktiskt att leva sockerfritt. Jag slipper de där hemska dipparna när blodsockret åker hiss upp och ner, ner och upp. Lågkolhydratskost gör att det ligger på en alldeles jämn nivå över hela dagen och i och med det blir även orken stabil. Visst behöver jag vila mellan varven men inte för att blodsockret har knäckt mig, utan för att ha krafter kvar ända in i kaklet och lite till.

Förutom några pyttesmå snedsteg med godis har jag börjat återhämta mig från höstens och framför allt decembers sockerfrosseri. Dimhjärnan har gått upp i rök och kroppen börjar så sakteliga bli sockerfri igen. Huvudvärk med migränkaraktär kommer och går fortfarande men det är så det är när avgiftningen pågår. De onda lederna, som sockret ställer till med, är även det snart ett minne blott. Det blir bättre och bättre dag för dag nu, ju längre tiden utan socker rullar på. Tänk så enkelt men ändå så förtvivlat svårt när man har en beroendehjärna som triggar på just socker.

Tulpaner är ett stort måste så här års. Krispig och härlig förnimmelse av vår.

När man inte köper en massa godis och snask för pengarna kan man ibland unna sig annat istället. Den här veckan har jag unnat mig 90 minuters thaimassage. Nämen alltså, varför har jag inte provat det tidigare? Jag var sååå stel och det var sååå "ont-skönt" när hon stretchade och mjukade upp varenda muskel i kroppen. Nu snackar vi bestämda tag, så där så att tårarna börjar rinna. Jag kommer att boka fler såna behandlingar, helt klart.

Ja, så blev det ett blogginlägg till slut. Jag började tro att jag aldrig skulle hinna sätta mig vid datorn men det löste sig till slut. Det gör det ju nästan alltid.

Ber en stilla bön för folket i jordbävningsdrabbade Turkiet och Syrien, för att de får den hjälp och det stöd de behöver nu.