Nä, nu bryter vi tystnaden...
Det har varit lite tyst här emellanåt, tiden har inte räckt till riktigt. Men jag har blivit så pass gammal nu, så jag vet att man bara hinner det man hinner och det man inte hinner, det hinner man inte. Jorden kommer inte att gå under och det är helt okej att skjuta vissa saker på framtiden. Huvudsaken är ändå att man lever, mår bra och har hälsan, sen får man prioritera och sålla.
Nu har mitt liv blivit en aning lugnare och jag har faktiskt lite luft i vardagen. Innan var det galna mängder med jobb, där jag ofta gick från det ena jobbet till det andra. I skarven mellan två jobb liksom. Men nu har jag landat i min nya vardag och börjar få till rutiner utefter mina önskemål. Otroligt efterlängtat och alldeles nödvändigt!
Sedan sist vi hördes har vi hunnit vara en vända i vårt andra hem i Torrevieja. Det blev en snabbvisit för att ordna lite praktiska grejer. Ventilation har installerats och markis har monterats. Så härligt att allt börjar falla på plats nu, så att vi snart kan åka dit utan en massa stök och hantverkare och tider att passa. Firman som ska renovera köket var också där och nu är den bollen i rullning. Till hösten blir det ett nytt och mer praktiskt kök, åå vad jag längtar efter det. Just nu har vi nog det mest opraktiska köket som finns.
Jag blev även varse att jag är känslig för mimosans pollen och åkte på allergi. Ett sånt tillstånd när man blir däckad, näsan rinner som en öppen kran och nysattackerna inte vet några som helst gränser. Morgan fick inhandla allergitabletter på Pharmacia. Efter ett par dagar hade det vänt och livet kunde fortsätta. Vad tror ni hände då? Jo, det ska ni få höra.
Vi tänkte att en middag ute på stan måste vi ju hinna med iallafall. Sagt och gjort. Vi traskade iväg ner mot strandpromenaden i skymningen, en promenad på drygt 10 minuter. När vi skulle korsa en gata fick jag syn på solnedgången, som sken upp så himla vackert. Jag fastnade med blicken nån millisekund, missade totalt trottoarkanten och föll som en fura. Om ni har landat på ena tutten och några av revbenen, på en trottoar nån gång, så vet ni hur det kändes. Morgan gick några steg framför mig och blev förstås jätterädd när han hörde pladasket. Smällen som uppstod orsakade en smärta vid minsta lilla rörelse i typ tre veckor. Tänk ändå hur snabbt olyckan kan vara framme och hur mycket man kan hinna åstadkomma på en 10-minuterspromenad. Jag är oerhört tacksam att det blev så pass lindrigt ändå, det kunde ju faktiskt ha gått riktigt illa.
Vi fick trots allt mer gjort än vi hade tänkt när vi var där. Några upplevelser att fylla på må-bra-kontot med blev det också. Mandelblomningen fick jag äntligen se, så otroligt vackert. Som jag har väntat på att få se den. Vi åkte upp i bergen vid Torremendo och det var så vackert. Tidigare år har det varit omöjligt. Dels på grund av att vi inte har haft någon bil och dels för att jag hade ett jobb där jag inte kunde vara ledig under vinter- och vårsäsongen.
Upplevelser hörni, vad vore livet utan upplevelser? Jag kan inte tänka mig in i det ens. Livet måste upplevas helt enkelt, här och nu.
Jag länkar till ett par vloggar som Morgan gjort från vistelsen här: