När man hamnar i 52-årstrotsen

Som jag tidigare berättat, äter jag enligt Anna Halléns ACT ALP och delar upp näringsämnena enligt vissa tekniker. Det har gått hur bra som helst under typ sex veckor men när jag kom till Torrevieja, där det finns så fantastiskt fina råvaror i form av frukt och grönt, ja då hade Jessica glömt inspirationen hemma, eller nåt.

Alltså jag tror knappt mina egna ögon när jag skriver detta. Jag har liksom ätit chips till frukost, jag som inte ens äter chips när det är fest. Jag har ätit sån där fryst pizza med bara tomat och ost, alltså inget annat pålägg. Jag har aldrig ens tittat åt en sån pizza i hela mitt liv. Om jag skulle utmana ödet och få ont i magen på kuppen på grund av gluten, så hade jag väl åtminstone kunnat välja en pizza som var god. Eller? Jag har ätit choklad till middag för att jag inte orkade gå till affären. Nämen ni hör ju, inte många rätt nu inte.

Jag brukar alltid ha väldigt stort fokus på vilken mat jag stoppar i mig, eftersom jag vet hur mycket bättre jag mår. Vad är det då som fått mig att liksom hamna i nån slags 52-årstrots här nu? Det behöver jag verkligen ta mig en funderare på och så snabbt som möjligt få tag i ratten och styra upp på banan igen. För det är ju faktiskt jag som styr i både uppför- och nedförsbackar, kurvor, raksträckor och en och annan transportsträcka. Ska bara få ordning på GPS:en.

Det har inte alltid varit bara tok den senaste veckan. Ibland har det varit helt okej också.