Torrevieja, kärlek på så många sätt
Redan när vi åkte hit till Torrevieja första gången hösten 2014 blev vi förälskade i den här pärlan vid Medelhavet. Jag har väl aldrig riktigt tänkt att jag skulle ha ett boende vid Medelhavet, det var mer Morgans dröm från början, som sedan skulle bli vår gemensamma. Tillsammans har vi nu haft den här lägenheten i sex år och vi har börjat lära oss hur vardagen fungerar, en vardag vi ser fram emot att kunna ha mer och mer av framöver.
Jag minns när vi åkte ner till vårt spanska hem första gången. Alla tre grabbarna var med och vi hade fullpackade väskor med oss med allt tänkbart som vi kunde börja starta upp hushållet med.
Hela situationen tog mig till utvandrarna och deras stora koffertar när de åkte över Atlanten. De visste inte vart de skulle när de gick i land. Det visste inte vi heller när vi landade. Vi hade nämligen köpt lägenheten helt osedd med hjälp av en kompis som skickade bilder till oss och som sedan tog oss igenom hela processen medan vi var i Sverige. Vi hade det dock mycket mer lättsamt än utvandrarna och kunde hoppa in i en taxi och meddela vilken adress, men ni fattar.
Vi trevade oss fram här i början och det har tagit lite tid att finna på saker och lära sig det spanska livet. Jag måste bjuda på en anekdot om ett parasoll som vi behövde till terrassen alldeles i början. Vi hade ingen bil så vi traskade iväg en bit ner på gatan, kanske 500 meter, för att köpa en tung parasollfot på typ femton kilo och ett parasoll som var väldigt tungt och väldigt långt. Det måste ju ha sett roligt ut där vi kämpade oss fram, det kändes som att jag bar på en flaggstång.
Väl hemma upptäckte vi att parasollet var för skrymmande, det fattades nån centimeter för att det skulle gå att fälla upp mellan väggen och bågen som vi har på terrassen. Vi tog parasolleländet och gick tillbaka till affären, lika bra att få det gjort liksom.
Medan vi hade krånglat med parasollet hade affären passat på att stänga för siesta. Vi tog parasolleländet och gick hem en sväng och väntade på att siestan skulle ta slut, så vi kunde gå tillbaka ytterligare en gång. Bara för att få klart för oss att det inte fanns nåt parasoll med rätt mått. Men vi hade ju iallafall en parasollfot.
Just då var det sjukt irriterande men nu brukar vi skratta åt det. En rolig historia att minnas och vi lärde oss den hårda vägen att siesta är inte bara nåt man hör talas om, den finns i allra högsta grad.
Igår hade vi vänner över på tacotorsdag, de har nyss köpt sitt egna ställe här nere. Det blev en helmysig kväll ute på terrassen. Idag är det fredag, solen är på väg upp och vi ska träffa vänner ute på stan för en bit mat. Först ska jag jobba en timme och skriva på en artikel, sen lägga mig på taket och lapa sol en timme eller två och lyssna på en ny podd jag fått tips om. Röda vita rosen med Jenny Strömstedt och Victoria Skoglund. Har ni lyssnat?
Morgan har gjort en kärleksförklaring till Torrevieja i ett filmklipp som ni får med här. Livet här nere är helt enkelt kärlek på så många sätt.