Vi mötte våren i Garphyttans nationalpark

Jag har liksom fått dille på nationalparker. De har så mycket att ge och man mår så bra av att vistas i dem. Vi har 30 nationalparker i Sverige från norr till söder och alla har sin egen charm. Jag har en önskan om att få besöka alla 30. Därför har jag skissat på en liten plan hur man kan lägga upp det på smartaste sätt. Vi får se om det går i lås. Förra året besökte vi Fulufjällets nationalpark och Hamra nationalpark. Jättefina platser att vistas på båda två.

Garphyttans nationalpark är en av Sveriges äldsta och grundades 1909. Det är en behändig park med korta leder och lätt att ta sig fram, nästan överallt. Om du tänker ta dig till Svensbodaberget, gå längs grusvägen en bit upp. Vi avvek från leden som gick till Skomakartorpet och det skulle visa sig att det var väldigt brant och knaggligt att gå. Det rann även en bäck i stigen, vilket gjorde att det blev både blött och halt. Jag vet inte om det är så hela sommaren eller om det bara är nu på våren.

Väl uppe på Svensbodaberget hade vi fin utsikt över Närkeslätten. Där fanns eldplats, ved, bänkar och bord. Vi hade dock lämnat matsäcken i bilen vid entrén och gjorde upp eld och grillade korv där när vi hade gått alla leder. Det var först när vi var där uppe som vi såg den andra leden som vi kunde ta på vägen ner. Vilken himla tur, hela vägen upp gick jag och undrade hur i hela friden jag skulle ta mig ner. Så välj den vägen om ni vill ha en behagligare vandring.

När vi var där, i mitten av april, lyste blåsipporna upp marken. Vitsipporna var också på gång men det var mest knoppar. Annars var det tidig vår i parken, med små knoppar på träd och buskar. Solen värmde, fåglarna sjöng så himla vackert och det var helt lugnt och stilla. Vi mötte bara ett par till, annars var vi helt själva. Ja, det var årets första nationalpark och jag lovar att det kommer flera, var så säker.

Jag länkar till Morgans video här om ni vill få en liten skymt av parken.

https://www.youtube.com/watch?v=fXrytjpiRKs

Föregående
Föregående

Hur mår jag egentligen?

Nästa
Nästa

Välmåendet, det viktiga...